Jag bär på en stor sorg som jag behöver göra upp med. Ett sorg-nystan som behöver trasslas ut så att trådarna går att använda till något annat.

Förlåt mig för alla gånger jag inte tagit emot beskedet om en ny graviditet med jubel. Gratulerat och hurrat. Men när du har sett ljusa stunder ända fram till studenten har jag sett hinder, mörka orosmoln och känt en iskall besvikelse.

Förlåt för alla gånger jag inte beundrat ditt nyfödda barn. Inte tittat ner i vagnen för att få se underverket. Men tiden var lång då jag inte orkade.

Förlåt mig för alla gånger jag verkat ointresserad. För alla gånger jag inte orkat delta i konversationer om hur fantastiskt allt är. Om härliga graviditeter, problemfria förlossningar där allt går som på räls. Du förstår, det gör inte det – inte i mitt liv.

Förlåt för alla gånger jag bitit av en konversation som kantats av allmänt vardagligt gnäll. Men ibland har jag haft svårt att stå ut med bristande perspektiv och blivit riktigt jävla förbannad. Förlåt för alla gånger jag blivit tyst av precis samma orsak.

Förlåt mig för alla gånger jag nekade att hålla i just ditt barn. Men jag kunde inte. Jag ville inte känna ett litet barns tyngd i mina armar igen utan att det var mitt. Och inte tyngden av ett dött barn. Utan lättheten av ett barn som lever.

Förlåt. Mig.