Vi träffas på stranden vid en liten restaurang som ligger lite avsides. Klockan är sju på morgonen och solen håller på att gå upp. Det är fortfarande svalt och havet ligger ganska stilla. Vi rullar ut mattor och breder ut handukar. Häromdagen var vi åtta, idag bara fyra tillsammans med vår yogalärare Hannah. För vi har faktiskt en sån – en riktig instruktör som jobbar med träning på heltid hemma i Sverige. Nu är hon här med sin familj och har bjudit in till pass på stranden.

Vi sätter oss ner och andas. ”Jag kräver ingenting av er – det enda jag vill är att ni är snälla mot er själva och lyssnar på era kroppar”, säger Hannah. Och så börjar vi. Med slutna ögon. Andas in och ut. Rullar fram och bak med axlarna.

Passet blir snabbt fysiskt krävande. Statiska positioner får mig att svettas ymnigt i takt med att solen stiger upp ur havet. Värmen hettar i ansiktet. Jag följer fiskebåtarna med blicken. ”Nu ska vi öva balans. Hitta något som är stilla att fästa blicken på, annars ramlar ni”, säger Hannah. Jag kommer in i positionen på ett ben samtidigt som jag sätter ihop mina handflator mot varandra och höjer dem ovanför mitt huvud. Min blick landar på ett fotspår ett par meter bort. Vem har gått där?

Jag blundar och lyssnar till min egen andning och havet. Plötsligt förnimmer jag något annat. Havets vågor rullar in från vänster och möter stranden snett jämfört med vart jag sitter. Det blir en akustisk ljudeffekt som liknar det ett surround system en riktigt bra ljudanläggning kan prestera. Det är mäktigt att inse att naturen kan åstadkomma det på egen hand. Utan elektronik och baslådor. Jag känner hänförelse och tacksamhet. Tänk att jag får vara med om det här. Just här. Just nu.

Passet är slut. Mattor och handdukar rullas ihop. Vi tackar varandra och säger hejdå till Hannah. Hon ska resa vidare tillsammans med familjen till Koh Tao. Vi beklagar att vi inte får fler yogastunder på stranden. Jessica föreslår att vi ska träffas och tillsammans försöka yoga med gemensamma krafter och minnen av det vi lärt oss. Jag, Karin och Jessica är överens om att försöka även om det kan bli svårt att få till ett helt pass.
”Och om det inte går är jag utbildad qigonginstruktör” säger Jessica.
Jamen då så! Qigong får bytas mot yoga. Vad härligt – värsta prova-på-resan!

Jag hoppar upp på vår saleng och kör den korta sträckan till skolan. Där springer jag på en pappa som lämnar över mediciner till en av lärarna samtidigt som han instruerar hur patienten ska ta tabletterna: ”Blanda ut det i maten eller stoppa in tabletten i en köttbulle”. Han är veterinär och har botaniserat sig fram till rätt medicin av det thailändska utbudet. En hund är hängig och behöver hjälp.

Jag ler: En qigonginstruktör, en veterinär, ett par lärare och en förskolepedagog.
Och när jag tänker efter har jag snart mött människor med olika yrken så att vi kan täcka ett litet minisamhälles behov. Hittills har vi en psykolog, en psykiatriker, en polis, två brandmän, en projektör för gator och vägnät, en flygledare, en it-entreprenör, ett gäng egna företagare och en skådepelare.

Här kommer en länk till ett par fina textrader om havet, hur vi lyssnar och inte lyssnar på varandra: Eva Dahlgren – Havet later pa ett sarskilt satt