Jag börjar med att säga det rakt ut: Nu kommer jag att kasta sten i det berömda glashuset… och förlåt om jag kliver på ömma tår, verkligen. Så.

Jag tänker skriva om det vi uttrycker i sociala medier. På facebook kryllar det av uppdateringar om ”mysigaste fikastunderna med bästa den och finaste den, middagar med härligaste mannen av dem alla, snöbollskrig och varm choklad med goaste ungarna som alltid ler”. Vi kryddar med att lägga ut ”finaste bilderna på allt vi tar oss för” – det saknas liksom bara ett rosaskimrande fluff över fotografierna (och om jag kunde skulle jag förmodligen själv fluffa till dem lite i photoshop).

Jag är själv en del av detta ibland. Härom veckan bakade jag ett sjukt snyggt bröd som plåtades och las ut. Varför då? Tja, handen på hjärtat – jag var rätt stolt över resultatet. Och får man inte vara det då? Får man inte tycka att ens vänner är de finaste, mysigaste, barnen de ljuvligaste? Jo, det är klart man får. Men många gånger har jag undrat över vad vi håller på med. Vad betyder denna kommunikation, egentligen? Och vad gör den med oss?

”Bästa Birgitta” – det är klart jag vill vara det, men jag kan inte låta bli att fundera över ”bäst av vilka?” Bäst av vänner, fruar, mammor, hobby-sångerskor, husmödrar, amataör-kockar av indisk kokkonst…? Knappast.

Jag känner mig ju inte sån. Jag gapar på mina barn för att tålamodet tryter, oftare än jag önskar. Bråkar på min man, kommer för sent, missar skolutflykter där äldsta barnet borde ha haft med sig lunch, missfärgar alternativt krymper tvätt, bränner vid popcornen så ytterligare en kastrull går till spillo… Och tro mig jag kan fortsätta. Men nej, det är inte tänkt som självömkan, jag är bra på saker också. Riktigt bra.

Härom veckan när jag åkte tåg läste jag en intressant artikel i tidningen Kupé. Det handlade om baksidan med alla dessa uppdateringar. Att vi skapar en yta som inte är sann och som blir svår att leva upp till och att det skapar tomhet. Vi fokuserar på våra jag och fantastiska liv och vill gärna visa det för omgivningen.

En Pernilla Jonsson som arbetar på Kairos Future är intervjuad och säger till tidningen:

– I Kina, till exempel, ser det helt annorlunda ut, där är det mindre fokus på jaget. Det kanske låter själviskt, men det är nog bara här vi har råd att fokusera på oss själva och inte titta utåt.

Jaha… vi har det alltså för bra, är det därför vi håller på med detta? Längre ner i artikeln uttrycker sig trendkännare om att det börjar skapas ett motstånd. Något slags gerillarörelse som försiktigt skjuter hål på fasaden genom att i uppdateringar börja blotta fel och brister. Svordomar ses oftare och man kan lika gärna lägga ut en bild på en vidbränd maträtt som värsta gourmet-middagen. Det känns ju befriande på något sätt.

Samtidigt undrar man ju om det är såna uppdateringar vi skulle vara roade av att läsa. ”Bråkar med min man, skäller på mina barn, allt är skit, fan-helvete-å-andra-besläktade-kraftuttryck”. Förmodligen inte. Men det ska bli spännande att se. För alla trender har ju en motpol. Kort-kort blir långkjol och proper byts till bohem…

Tills vidare får jag fortsätta grunna. Och kanske på allvar glädjas de gånger jag kallas ”finaste” för vem vet snart får man ett annat epitet.

Apropå ett fridfullt hem tycker jag ni ska lyssna på Lalehs version av På gatan där jag bor. Texten kan både ses som en utopi eller ironi – det beror kanske på vem som lyssnar. Eller vilket humör man är på. Jag gillar den skarpt och för mig vinner utopin. På ett fint och kärleksfullt men tänkvärt sätt.

Psst…I oktobernumret av Kupé hittar du hela reportaget. Väl inne på hemsidan klickar du på länken Läs Kupé online och deras e-magasin dyker upp.