Eskilstuna 1992, en kväll i november. Vi går i ettan på St Eskils gymnasium. Några av oss går i samma klass och har känt varandra sedan högstadietiden. Andra är nya bekantskaper som på bara ett par veckor sedan terminsstarten blivit nära vänner. Då, en lördag på en av de första gymnasiefesterna hade vi nog aldrig kunnat tro att det var början på en 20-årig vänskap. Perspektivet 20 år existerade inte. Knappt ens att man skulle ta studenten tre år senare. Det var mer helg för helg, vecka för vecka, ett prov i taget…

Det är med mest ljusa minnen som jag ser tillbaka på tiden som var då. Livet var roligt, oftast okomplicerat. En och annan olycklig kärlek så klart men sällan svårare problem än så, även om det sett ur den tidens perspektiv var smärtsamt.

Vad visste vi om livet? Vad drömde vi om? En satsade på en karriär som basketproffs, en ville bli litteraturkritiker på DN, en dansa på de stora scenerna, en musikalartist, en politiker, och en som inte hade bestämt sig… Själv har jag för mig att jag ville bli barnmorska. Det kändes mer realistiskt än barndomsdrömmen om att skriva.

Stockholm 2012, den 10 november. Vi har samlats för den årliga tjejhelgen och tillbringat dagen med brunch och promenad i Nackareservatet. Vi pratar, bubblar, skrattar, gråter, minns om vart annat. Så mycket har hänt. Så många bostäder som vi flyttat in och ut ur, ett gäng pojkvänner som kommit och gått. Så många långresor senare. Tio barnafödslar och sammanlagt 35 års studier.

Det är sju vuxna kvinnor som sitter runt köksbordet i en lägenhet på Stora Essingen. Med sina liv, erfarenheter och gamla minnen. Framför oss dukas skaldjur, tomat-bruschetta och cava upp tillsammans med nya drömmar.

Vad blev det av oss? En jurist, en inredare, en webbredaktör, en verksamhetscontroler, en enhetschef, en konfliktexpert. Och så jag. En redaktionschef som slutat för att göra något annat.

Några drömmar är de samma. Verksamhetscontrolern vill fortfarande bli politiker dock inte inom samma parti. Litteraturkritikern ägnar vardagen åt att kritisera böcker i en bokcirkel och är nöjd med det. Och konfliktexperten dansar tango så fort hon får möjligheten att sticka tårna i ett par högklackade skor. Och jag, jag skriver. Det är ju därför jag gör det här.