För ett tag sedan såg jag Järnladyn. Filmen handlar om Margret Thatchers liv och spelas av Meryl Streep. Ett sevärt historiskt dokument om en av vår tids starka kvinnor. Streep gör en riktigt bra rollprestation och masken är fantastisk, hur de lyckats få henne att se så gammal ut. Vid ett tillfälle i filmen citerar hon sin far, ett citat vars innebörd har dröjt sig kvar hos mig:

Passa dig för dina tankar, för de blir till ord.
Passa dig för dina ord, för de blir till handling.
Passa dig för dina handlingar, för de blir till vanor.
Passa dig för dina vanor för de blir till din karaktär.
Och passa dig för din karaktär, för den blir till ditt öde.
Det vi tänker, det blir vi.

Det vi tänker, det blir vi. Så sant. Att våra tankars makt påverkar oss har jag resonerat om flera gånger och på lite olika sätt. Från affirmationer när vi behöver fokusera på ett mål till magiska tankar som mer stjälper än hjälper oss.

Det jag tycker är så intressant med detta citat är att en hel kedja presenteras. Vi kan se att det som är summan av hur vi beter oss noga länkas samman. Ibland kanske till och med på ett sätt vi inte har tänkt oss eller kunnat förutse.

Hemma hos oss är det rätt mycket tjat för tillfället. Vi tjatar på vår blivande åttaåring som har utvecklat en talang i att inte lyssna på sina föräldrar. Vi tjatar om läxläsning, att hon inte ska mucka med sin lillasyster, plocka upp på sitt rum… Först ber vi henne snällt några gånger men eftersom dövörat verkar vara kroniskt går vi i raskt tempo över till hårdare tonlägen. Det är som om vi i 150 knyck dras in i en dålig spiral som är en exakt kopia av förra gången. Och gången innan. Och gången innan det. Som en dna-sträng – ingenting har förändrats.

Jag tänker på citatet. Förmodligen är jag i mina tankar redan när jag ska uttala orden inställd på samma dna som sist. Och när orden kommer ut har de ett dolt tonläge som triggar åttaåringen och mig att fortsätta ner i spiralen. Och om denna handlingen har blivit en vana? Ja, det börjar liksom kännas igen. Har det blivit till vår karaktär? Är jag en ilsken tjat-morsa som redan i min utgångspunkt agerar efter ett visst mönster? Nej, inte ännu tack och lov. Men det är hög tid att bryta vanan.

Jag tänker att det där går att applicera på många vardagssituationer. Hur vi är på jobbet, hur vi är mot vår familj, hur vi agerar när vi möter främlingar… Är vi misstänksamma eller öppna? Nyfikna på omvärlden eller ointresserade?

För om vår karaktär påverkas av våra vanor, handlingar, ord och tankar och att allt i slutändan formar vårt öde är det läge att tänka sig för.