I går var jag på en föreläsning om kommunikation som heter ”Det är väl inte mitt fel att du inte fattar?” med skådespelaren Maria Lundqvist och föreläsaren Erik Mattsson. Förutom tankar och idéer kring kommunikation och varför vi inte förstår varandra kom de tre timmarna att handla om mycket mer. Om hur vi spelar olika roller och hur vi lever våra liv.

I en del av föreläsningen gestaltar Maria Lundqvist en ensam gammal kvinna som berättar hur hon går på dejt med sig själv. Hon var ju så ensam och eftersom ingen någonsin ringde skickade hon ett sms till sig själv och frågade om hon ville gå på restaurang. Kvinnan går ut på stan, köper en ny röd klänning, ny parfym, gör sig fin och går på skaldjursrestaurang, beställer in vin.

Hon börjar ställa frågor till sig själv. Hur tyckte jag att jag hade det i mitt liv? Hur har jag haft det med min man? Har jag några drömmar nu? När frågorna börjar bli för närgångna känner hon att det är nog dags för ett glas champagne om hon ska kunna svara på dem. Hon skålar med sig själv, betalar och följer sig själv till porten. Blir medbjuden upp på en kopp te, kryper ner i sängen, håller om sig själv, kryper tätt, tätt intill.

Flera i publiken skrattar, för hon är ju rolig Maria Lundqvist. Men själv känner jag mig en smula modfälld. Jag tänker att det är så vi behöver leva våra liv. Gå på dejt med oss själva, våga ställa alla frågorna vi behöver få svar på. Inte bara flyta med. Inte vänta med frågorna för att det-är-ju-så-himla-mycket-att-göra-hela-tiden-hämta-lämna-städa-jobba-mejla-tvätta-skjutsa-hämta-handla-träna-ringa-surfa-och-det-tar-ju-aldrig-slut …

Den gamla kvinnan frågar sig själv till slut: Vill jag möta mig själv igen? Hon funderar en stund och svarar sedan ja. Och jag känner hur jag pustar ut där i bänkraden. För jag ville så gärna att hon skulle svara ja. Jag vill så gärna att jag själv ska svara ja. I dag och om fem, tio, tjugo år. När jag är gammal och grå. Ja, jag vågar möta mig själv. För jag har frågat, lyssnat, tänkt och känt.

Maria Lundqvist återberättade en text som stannade kvar hos mig. Den passar på pricken in i där jag står just nu. Mitt i ett uppbrott, på väg till något nytt. Texten är skriven av Kent Andersson:

Jag måste få ge mig själv en dag
då min tanke får sväva fritt
en dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt
Jag vill vakna upp i mitt eget rum
och resa mig upp och stå
på golvet en stund och fråga mig själv
åt vilket håll jag ska gå

Ett steg i sänder!
Och sedan ett till!
Det blir härligt att se vad som händer
När man går åt det håll man själv vill

Jag måste få fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör
Jag kan inte leva med dörren stängd
om mitt liv står där utanför
Och ropar man på mig från alla håll
så svarar jag – Vänta en stund!
Idag vill jag följa min egen röst,
idag är jag ingens hund

Ett steg i sänder!
Och sedan ett till!
Det blir härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill