Surdeg. En sur deg. Jag har stött på dem på flera ställen. På jobbet, privat och så nu senast i kylskåpet där jag har två stycken.

Alla arbetsplatser har surdegar och ofta har de hållit på i nästintill evigheter. Kännetecknande för en riktig surdeg är att ingen vill ta i den. Kanske är det för att man riskerar att bli kletig. Eller att man faktiskt inte vet hur man ska handskas med den.

50-100 gram surdegsgrund kan användas som jäsmedel för en ny huvuddeg… Jag tänker att det kan vara likadant på jobbet. Finns det en surdeg kan den vara rätt bra på att påverka andra jäsprocesser. Plötsligt jäser det som aldrig förr. Bubblar och luktar. Ibland okontrollerat.

Mina degar kommer från goda vänner i Norrköping. Jag tog hem dem på tåget efter höstlovet. De behöver mat. En gång i veckan rör jag ner en matsked mjöl och en matsked vatten. Jag gör det på fredagar, för vill jag baka passar det bäst att ha degen igång över helgen. Första gången jag skulle öppna den ena burken blev det en smärre explosion. Locket fullkomligt flög av och rågsurdegsgrund stänkte upp på kaklet. Det var uppenbarligen hög tid att hantera den.

I våras tog jag itu med en sådan på jobbet. Den hade pågått alldeles för länge, vi snackar sedan 90-talet, så man kan kort och gott säga att det var en deg jag hade ärvt. Innehavaren kommer förmodligen aldrig förlåta mig eller förstå varför locket var tvunget att pillas av just då. Som chef är det en ganska tuff situation att hantera. För oftast gör degen det den är bra på, den jäser vidare, nu gärna högljutt och bubblar om sitt missnöje över hur ovarsamt ledningen går fram med sleven. Och på chefsnivå är det omöjligt att kommentera utåt. Man får bara hoppas att man serverat tillräckligt mycket klokskap i andra sammanhang så man ändå ligger på plus.

Här i stan finns inget surdegshotell så jag har fixat ett eget. Mina degar ska få bo hos en sångarkollega i fyra veckor när vi befinner oss på andra sidan jordklotet. När jag i förbifarten nämnde för hennes man att de skulle ta hand om mina surdegar såg han till en början rätt besvärad ut. Innan han förstod att det faktisk var deg i ordets rätta bemärkelse hann han tänka att: oj, det här kan bli krävande…

Tänk vad behändigt det hade varit om det fanns surdegshotell för människor. Bara checka in dem och så tar någon annan hand om dem. Fast det är klart, då får man ju inte känna tillfredsställelsen av att ha varit med och gräddat och sedan få smaka det goda brödet.

För det finns definitivt en tillfredsställelse i att göra upp med det som ligger och maler, jäser, och pyr. Såväl i yrkesliv som privat. Jag ångrar inte att jag lyfte av medarbetarens lock i våras, för det som blev sagt behövde sägas. Men jag ångrar att jag inte medverkade till att det blev gjort tidigare. Något gott bröd blev det inte, det var alldeles för mycket jäsmedel kvar. Men jag lärde mig något viktigt – att inte vänta.

Jag tror alla har en och annan deg de behöver baka ut. Så av med locket bara… och vet du inte hur du ska hantera mjölet eller sleven så hör av dig…