Måndag. 15 minus. Fortfarande jetlaggad efter resan, även om det börjar ge med sig. Uppackning pågår. Fryser. Ska det verkligen vara så här kallt i januari? Nyss var det ju 30 plusgrader. Nej, jag är gjord för ett annat klimat, det är bara att inse.

Bland tvätthögar och prylar som ännu inte hittat sin plats från resväskorna går jag och summerar resan för mig själv. Jag borde jobba, på riktigt. Har tackat ja till ett moderatorsuppdrag nästa fredag. Det blir mitt första och ärligt talat vet jag inte riktigt hur det ska gå till – ännu.

Jag tänker på Leija. Hon fyllde åtta år under resan i Thailand. På hotellet hade de smyckat utanför vår dörr på morgonen när vi vaknade. Åtta ballonger prydde räcket tillsammans med serpentiner och en liten uppblåsbar skylt som deklarerade att det bodde ett födelsedagsbarn här. Efter middagen serverades det tårta som bars ut till ”Happy birthday”. Några holländska gäster stämde genast in och sjöng sedan en födelsedagsvisa från hemlandet. Leija lyssnade uppmärksamt.

Eftersom hon fått ledigt från skolan fanns läxor och skolarbete med på resan. Ett delmoment var att försöka beställa något på engelska. Så här i efterhand häpnar jag över utvecklingstakten. Leija var bokstavligen som en tvättsvamp och sög upp det ena ordet efter det andra och använde dem blandade med svengelska. Upptäckten när hon gjorde sig förstådd var härlig att bevittna. Stärkt av nyvunna kunskaper skickade vi iväg henne på små uppdrag. Beställa mat ingick dagligen. ”One Pad thai, no eggs, no spicy for me please…”
En dag hör vi plötsligt hur hon sitter och konverserar två Nya Zeeländare när vi delade samma taxi. ”You know, we sing in vår skola, jul-songs – we wish you a merry Christmas… tralala” Och de förstod så klart. Och Leija strålade – och bäst av allt, hon hade upptäckt vad man ska ha språk till.

Sista tre dagarna i Bangkok frågade hon och försökte översätta det mesta. ”Mamma can we take the traps” ??? ”Ja…the traps” (pekar på trapporna). ”Yes we can use the staris… traps betyder fällor”, svarar jag varpå hon genast härmar det rätta ordet.
Sista kvällen använde Leija det mesta hon lärt sig och gick ”all in” under sista restaurangbesöket. Leija blandade engelska med thai och svenska och pratade på. Och servitören svarade – de förstod varandra.
Vad är det då som gör att kommunikationen mellan en åttaårig tjej från Sundsvall och en thailändsk kypare sista kvällen i Bangkok funkar? Jo, viljan.

Viljan att förstå den andre och viljan att göra sig förstådd avgör om man kommer att lyckas i sin kommunikation. Liten som stor. Förälder som barn. Make som maka. Chef som medarbetare. Finns inte viljan att anstränga sig för att lyssna på riktigt förstår vi inte vad den andre säger. Vilja – ett väldigt bra ord.

Ordet ”vilja” har jag för övrigt skrivit om tidigare. Så vill du läsa mer om detta utomordentliga ord så kan du klicka här.